Recension - Förr eller senare exploderar jag av John Green!

Titel: Förr eller senare exploderar jag
Författare: John Green
Antal sidor: 307
Serie: -
Utgavs: Januari 2013
Finns att köpa: [Adlibris] [Cdon] [Bokus] 

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.
Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö). 

Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.
Men en eftermiddan i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp. Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k. 

~ * ~

Min första tanke efter att ha läst färdigt Förr eller senare exploderar jag var: jag kan inte göra den här boken rättvisa med en recension, mitt språk kan inte göra detta mirakel rättvisa. 

Trots det tänker jag försöka. Till att börja med är Greens bok ett mästerverk, jag skojar inte, den borde fan ta mig räknas in bland världens sju underverk (åtta då enligt min nya beräkning). Detta är en så otroligt vacker och framförallt viktig bok som inte handlar om mindre än att leva! Hazel Grace och Gus är det perfekta paret, nya Romeo & Julia fast utan allt slisk och utan alla dramatiska familjemedlemmar. Hazel Grace och Gus har en kärlek som varenda nu levande par kan lära ifrån. Deras kärlek är så otroligt upplyftande och trösterik. 

Jag älskar varenda karaktär som Green har knåpat ihop. Alla har så tydliga personligheter, alla är så älskvärda på sitt egna vis. Till och med föräldrarna känns som mina vänner. Förr eller senare exploderar jag lockade till skratt första halvan och därefter en outtömlig ström med tårar. Jag låg på riktigt och grät som ett litet barn genom 150 sidor.  

Boken är slut sedan flera timmar tillbaka och jag är fortfarande mållös, försöker fortfarande smälta detta hopplock av bokstäver som bildade ord som bildade otroligt vackra meningar och formuleringar för att till sist få fram ett makalöst resultat. Förr eller senare exploderar jag känns viktig, eller rättare sagt den är viktig. Otroligt. Fruktansvärt. Viktig. 

Jag tror aldrig att en bok har berört mig så som Greens underverk gör. Green, jag står i evig tacksamhetsskuld till dig! 

+ Allt, allt och allt! 

- Inget, inget och inget!

Jag vet att jag är lite sent ute men finns det någon som fortfarande kan tänka sig att diskutera Förr eller senare exploderar jag? Jag har så mycket känslor för den här boken att det snart känns som att jag kommer att explodera! Vad tyckte ni? Någon som känner som jag? Någon som blev besviken?